Jag har skrivit om min syn på hundträning tidigare men gör här ett inlägg där jag funderar lite kring VEM som bestämmer HUR min hund ska tränas.

Mitt tillvägagångssätt att träna min hund har jag valt utifrån mina egna känslor. Jag vill träna hund på ett sätt som både jag och hunden mår bra av och som jag slipper få skuldkänslor av.

Jag har medvetet valt att leta fram böcker och tränare som jag känner kan ge mig kunskap i mitt sätt att tänka.

Jag visste redan innan jag fick hem Zelda som valp hur jag INTE ville träna, alltså kunde jag börja leta efter de lärare som INTE använde de sätten.

Jag ville INTE att hunden ska känna sig tvingad, jag ville INTE bråka med hunden, jag ville INTE lägga omkull hunden, jag ville inte och ville inte...

Efter en hel del letande och läsande så började känna mig bekväm i vilket sätt som passade mig, det blev belöningsträning. (på den tiden visste jag inte att det hette så:)

Belöningträning är en mycket bekväm och trevlig form av hundträning där man kortfattat belönar beteende man vill ha mer av och nonchalerar andra beteenden (utsläckning)

Alltså har hunden alltid ett frivilligt val i allt den gör, den vågar att prova nya grejer eftersom den inte är rädd för fysiska och psykiska straff. Det enda den riskerar är utebliven belöning i form av godis eller lek.

Jag hade alltså funnit ett sätt att träna som jag är bekväm med och som jag fått resten av familjen att respektera och tro på.

Så fick vi hem vår älskade valp och den vardagliga träningen påbörjades och vi såg framsteg och var nöjda inom familjen med vårt sätt att träna henne till att bli en bra familjemedlem. Tron på vårt träningssätt att nonchalera felbeteenden stärktes när vi såg att utsläckning av vissa beteenden fungerade och att det vi belönade förstärktes.

Men man är ju inte alltid ensam när man tränar hund. Träning är ju dygnet runt med en valp, även när man åker och hälsar på någon eller man får hem bekanta.

Då kan man fråga sig vem har rätten att bestämma över vilket träningssätt som ska utövas på VÅR valp? Är det vi eller är det andra människor man träffar?

Ja, om jag vore elak mot min hund så hoppas jag att någon skulle kunna berätta det för mig och övertala mig till andra metoder men om jag använder vad jag anser etiskt riktiga, sunda metoder som är lätta att förstå för hunden, DÅ förstår jag inte varför många anser sig behöva "hjälpa" oss.

Exempel: Vi är på besök hos någon, Zelda börjar skälla på mig (vilket hon ofta gjorde i uppmärksamhetssyfte som valp/unghund) och jag vänder ryggen till henne och nonchalerar henne, då bara måste "någon" hjälpa mig i min hundträning och börjar med att säga till mig att jag ska säga till min hund!

När jag berättar att jag nonchalerar oönskat beteende, då går de in och "hjälper" mig genom att säga till Zelda att vara tyst och ropa på henne och neja henne, alltså ger de henne uppmärksamhet och min "utsläckning" av beteende blir verkningslös. Det spelar heller ingen roll om jag ber dem vara tyst och låta henne vara ifred för samma sak händer om och om igen.

Detta är bara ett enda av otaliga exempel där andra människor trätt in för att fostra min hund även när jag tydligt markerat min ståndpunkt och berättat att jag inte vill att de bryr sig om henne.

Vad beror detta på?

Konstigt nog så har jag aldrig någonsin sett en enda människa gått in och avbrutit träningen när någon annan hundägare argt och burdust korrigerat sin hund.

Varför är det så okej att korrigera och så totalfel att nonchalera?

Tycker andra att jag har så ofantligt fel så kan de väl hålla det för sig själva?

Det är ju MIN hund och jag som ska leva med hunden.

Försöker de bevisa något för mig? Det enda de lyckas med är att förstöra för mig och min familj, träningen för oss tar längre tid.

Nu har det blivit bättre (men inte bra) på senare år men det beror väl mest på att Zelda nu är vuxen och kan sköta sig hyfsat tillsammans med oss och andra så det finns ingen anledning för andra att hjälpa till med fostran.

Däremot kommer ju ämnet upp till diskussion då och då om hur man tränar/fostrar hund och vi blir ofta starkt ifrågasatta i vårt tänk.

Får höra om att jag MÅSTE kunna ta benet av Zelda om hon har ett, jag MÅSTE säga till henne om hon skulle morra o.s.v nämen, har jag inte tränat henne vid matskålen? man måste ju lära hunden att man kan ta maten...

Skulle aldrig fresta mig att stoppa ner huvudet i matskålen och låtsas-äta Zeldas mat för att hon inte ska morra vid maten, nu har hon har aldrig gjort det men hon har heller aldrig haft anledning att passa sin mat.

Jag tror inte på teorin om att hundar hela tiden strävar efter att klättra på rang-skalan och att hundar ska veta sin plats. Och jag förkastar helt teorierna om att jag ständigt måste markera för min hund att hålla sig längst ner på rangskalan. 

Som tur är har jag min familj och vänner runt omkring som tänker på samma sätt som mig och av det blir man stärkt i sin tro och man kan ventilera och byta åsikter med varann=)

Och jag känner faktiskt kloka människor som tillämpar andra metoder men som respekterar mig/oss i vårat sätt att lära Zelda.

Zelda fyller 7 år i maj och jag tycker hon är ett lysande exempel på att belöningsträning fungerar. Inte för att hon har tävlingsbevis för det, utan enbart för att hon blev en supersnäll varelse som älskar människor. Det tycker jag är betyg gott nog.

Och det enda jag vill är att andra ger f-n i att hjälpa mig fostra min hund om jag inte ber om det! Och det hjälper inte att övertala mig att jag ska börja korrigera!

Det var dagens arga ord=) Nu har jag fått spytt ur mig om detta och nästa gång jag bloggar ska jag klaga mindre;)

På förmiddagen idag har vi tränat: Lägga ekorre i en hink med katastrof-resultat:)

Zelda fattade inget och tyckte hinken var läskigt!

Det blir till att ta en riktig funderare på hur vi ska gå vidare i träningen.