Djurliv på Höglunda

Inlägg publicerade under kategorin Mina tankar

Av zelda - 26 januari 2010 13:47


Jag har skrivit om min syn på hundträning tidigare men gör här ett inlägg där jag funderar lite kring VEM som bestämmer HUR min hund ska tränas.

Mitt tillvägagångssätt att träna min hund har jag valt utifrån mina egna känslor. Jag vill träna hund på ett sätt som både jag och hunden mår bra av och som jag slipper få skuldkänslor av.

Jag har medvetet valt att leta fram böcker och tränare som jag känner kan ge mig kunskap i mitt sätt att tänka.

Jag visste redan innan jag fick hem Zelda som valp hur jag INTE ville träna, alltså kunde jag börja leta efter de lärare som INTE använde de sätten.

Jag ville INTE att hunden ska känna sig tvingad, jag ville INTE bråka med hunden, jag ville INTE lägga omkull hunden, jag ville inte och ville inte...

Efter en hel del letande och läsande så började känna mig bekväm i vilket sätt som passade mig, det blev belöningsträning. (på den tiden visste jag inte att det hette så:)

Belöningträning är en mycket bekväm och trevlig form av hundträning där man kortfattat belönar beteende man vill ha mer av och nonchalerar andra beteenden (utsläckning)

Alltså har hunden alltid ett frivilligt val i allt den gör, den vågar att prova nya grejer eftersom den inte är rädd för fysiska och psykiska straff. Det enda den riskerar är utebliven belöning i form av godis eller lek.

Jag hade alltså funnit ett sätt att träna som jag är bekväm med och som jag fått resten av familjen att respektera och tro på.

Så fick vi hem vår älskade valp och den vardagliga träningen påbörjades och vi såg framsteg och var nöjda inom familjen med vårt sätt att träna henne till att bli en bra familjemedlem. Tron på vårt träningssätt att nonchalera felbeteenden stärktes när vi såg att utsläckning av vissa beteenden fungerade och att det vi belönade förstärktes.

Men man är ju inte alltid ensam när man tränar hund. Träning är ju dygnet runt med en valp, även när man åker och hälsar på någon eller man får hem bekanta.

Då kan man fråga sig vem har rätten att bestämma över vilket träningssätt som ska utövas på VÅR valp? Är det vi eller är det andra människor man träffar?

Ja, om jag vore elak mot min hund så hoppas jag att någon skulle kunna berätta det för mig och övertala mig till andra metoder men om jag använder vad jag anser etiskt riktiga, sunda metoder som är lätta att förstå för hunden, DÅ förstår jag inte varför många anser sig behöva "hjälpa" oss.


Exempel: Vi är på besök hos någon, Zelda börjar skälla på mig (vilket hon ofta gjorde i uppmärksamhetssyfte som valp/unghund) och jag vänder ryggen till henne och nonchalerar henne, då bara måste "någon" hjälpa mig i min hundträning och börjar med att säga till mig att jag ska säga till min hund!

När jag berättar att jag nonchalerar oönskat beteende, då går de in och "hjälper" mig genom att säga till Zelda att vara tyst och ropa på henne och neja henne, alltså ger de henne uppmärksamhet och min "utsläckning" av beteende blir verkningslös. Det spelar heller ingen roll om jag ber dem vara tyst och låta henne vara ifred för samma sak händer om och om igen.


Detta är bara ett enda av otaliga exempel där andra människor trätt in för att fostra min hund även när jag tydligt markerat min ståndpunkt och berättat att jag inte vill att de bryr sig om henne.


Vad beror detta på?

Konstigt nog så har jag aldrig någonsin sett en enda människa gått in och avbrutit träningen när någon annan hundägare argt och burdust korrigerat sin hund.

Varför är det så okej att korrigera och så totalfel att nonchalera?

Tycker andra att jag har så ofantligt fel så kan de väl hålla det för sig själva?

Det är ju MIN hund och jag som ska leva med hunden.

Försöker de bevisa något för mig? Det enda de lyckas med är att förstöra för mig och min familj, träningen för oss tar längre tid.

Nu har det blivit bättre (men inte bra) på senare år men det beror väl mest på att Zelda nu är vuxen och kan sköta sig hyfsat tillsammans med oss och andra så det finns ingen anledning för andra att hjälpa till med fostran.

Däremot kommer ju ämnet upp till diskussion då och då om hur man tränar/fostrar hund och vi blir ofta starkt ifrågasatta i vårt tänk.

Får höra om att jag MÅSTE kunna ta benet av Zelda om hon har ett, jag MÅSTE säga till henne om hon skulle morra o.s.v nämen, har jag inte tränat henne vid matskålen? man måste ju lära hunden att man kan ta maten...

Skulle aldrig fresta mig att stoppa ner huvudet i matskålen och låtsas-äta Zeldas mat för att hon inte ska morra vid maten, nu har hon har aldrig gjort det men hon har heller aldrig haft anledning att passa sin mat.

Jag tror inte på teorin om att hundar hela tiden strävar efter att klättra på rang-skalan och att hundar ska veta sin plats. Och jag förkastar helt teorierna om att jag ständigt måste markera för min hund att hålla sig längst ner på rangskalan. 


Som tur är har jag min familj och vänner runt omkring som tänker på samma sätt som mig och av det blir man stärkt i sin tro och man kan ventilera och byta åsikter med varann=)

Och jag känner faktiskt kloka människor som tillämpar andra metoder men som respekterar mig/oss i vårat sätt att lära Zelda.

Zelda fyller 7 år i maj och jag tycker hon är ett lysande exempel på att belöningsträning fungerar. Inte för att hon har tävlingsbevis för det, utan enbart för att hon blev en supersnäll varelse som älskar människor. Det tycker jag är betyg gott nog.

Och det enda jag vill är att andra ger f-n i att hjälpa mig fostra min hund om jag inte ber om det! Och det hjälper inte att övertala mig att jag ska börja korrigera!


Det var dagens arga ord=) Nu har jag fått spytt ur mig om detta och nästa gång jag bloggar ska jag klaga mindre;)


På förmiddagen idag har vi tränat: Lägga ekorre i en hink med katastrof-resultat:)

Zelda fattade inget och tyckte hinken var läskigt!

Det blir till att ta en riktig funderare på hur vi ska gå vidare i träningen.



Av zelda - 6 november 2009 11:40


Igår eftermiddag åkte Charlie ifrån oss. Direkt efter han åkt kände man

tomhet och saknad efter honom, Charlie är en mycket snäll och härlig

labrador med glimten i ögat hela tiden. Han är vaken och nyfiken och är

med överallt i hemmet där någonting sker, detta utan att vara "dryg" eller

jobbig, det är bara sååå mysigt=)


Det har ju funderats på att utöka vår familj med en hund till, främst då för att

Louise vill ha en egen hund men än har inte rätt tid kommit för det, hon har fullt

upp med hästarna, kompisar och skola och skaffa en valp att träna och ta hand om

är nog än så länge lite för mycket jobb för henne. Det är inte rätt att skaffa en

individ som sen blir en belastning, så det måste vara ett väl genomtänkt beslut.


Nu när Charlie har varit här har jag dock märkt hur kul jag tycker det är med en

piggare hund som verkligen vill hitta på något att göra och hur skoj det faktiskt är

att ha två hundar.

Därför har jag börjat titta runt på lite olika raser för att jag vill ha en hund till,

kanske man kan finna en ras jag och Louise kan träna tillsammans? eller så gör vi

inte, då kanske man någon gång i framtiden kan utöka med ännu en familjemedlem.

Absolut INTE för att jag är missnöjd med Zelda eller rasen landseer, tvärtom så är

jag otroligt nöjd med rasen och den kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat.

Men vad är det som säger att man inte kan ha olika raser till olika ändamål?

Zelda ÄR verkligen den perfekta familjehunden, kompisen, skogsströvaren,

spårhunden som man kan tänka sig. Hon har lärt mig/oss otroligt massor och ger

en enorm kärlek. Men utöver det vill hon faktiskt inte göra så mycket mer.

Hon är nöjd med livet och jag vet att hon inte alltid tycker allt jag hittar på är

så jätte-roligt.

Jag har tack vare Zelda växt och mognat som hundägare och vet bättre vad jag

klarar av och vad jag förmodligen inte klarar;)

Därför kan man ju ha en till ras med mera motor och arbetssug att träna och göra

det där extra med som Zelda tycker är lite för mycket. Då får ju åxå hon som hon vill:)


Då är vi framme vid valet av ras. Jag har INGEN aning.... det finns så många raser

som jag har för lite kunskap om och det är ett virrvarr (ett trevligt virrvarr) i min

hjärna:)

Det är kul att läsa på internet och leta i böcker och försöka förstå vad det är man vill

ha för en individ.

Just nu är huvudet en röra av olika settrar och retrievers, Schäfrar och Hoffar, päls

eller inte? Jakt? vall? vakt? eller inte?

Det här är inget som kommer göras förhastat, det kan ta ett år, två år eller 4 år

innan det är dags för en ny hund.

Men spaningen har börjat och vid rätt tid och när valet känns rätt av uppfödare och

ras, ja då kommer det att flytta in ett nytt litet yrväder hos oss:)






Av zelda - 19 juli 2009 11:43


Har ni läst nyaste Hundsport? Har ni läst Anders Hallgrens reportage på sidan 28?

Jag läste och tårarna brann bakom ögonlocken... hur kan det finnas idioter som använder såna träningsmetoder? Jag blir så arg så jag mår illa!

För er som inte har läst artikeln så handlar den om olagliga apparater, som elhalsband som används i syfte att fostra hundar!

Tur att det finns människor som A. Hallgren som lyfter fram detta i dagen, tyvärr är det väl svårt att genom en hundtidning nå ut till användarna av dessa idiotiska redskap men förhoppningsvis skapar det en debatt som i förlängningen leder till att dessa apparater försvinner från vårat jordklot!!!!!

Det ÄR olagligt att använda dessa redskap i Sverige ändå finns det de som gör det... Sorg i mitt hjärta, tänker på de stackars individer som får utstå detta.



Av zelda - 7 juni 2009 14:07


Med detta inlägg vill jag inte skapa någon debatt i "djuruppfostran" jag vill bara delge er min fasta tro och mitt synsätt på djur/hundträning och varifrån jag tror jag fått det.


Jag är uppväxt med hund i familjen. Vi hade först en riktig gatukorsning innehållande en salig blandning hundar, hon var faktiskt inte alls vacker, t.om riktigt ful men otroligt älskad. Efter henne kom en stor hane, shäfer/newfoundland.

Mina förädrar var väl med handen på hjärtat inte de mest exemplariska hundägarna som går att finna. De skaffade nog mest hund för att vi barn skulle få växa upp med nå´t djur. Pappa var den mest ointresserade och mamma gjorde väl så gott som hon kunde till sitt intresse. Alltså fick hundarna mat, motion och "bara vara med". De har alltid blivit betraktade som familjemedlemmar och därför inte varit varken utstängda eller instängda från familjens gemenskap.

Men någon form av träning/spår/sök eller annan "hundaktivitet" var det aldrig prat på. Våra hundar kunde ungefär komma när man ropade på dem, såpass att de alltid kunde vara lösa. Ja, Ludde som shäfer/njuffen hette han tog sig en runda i grannskapet då och då men kom alltid hem igen.

Jag kan inte minnas en enda gång att mina föräldrar straffade våra hundar för något och eftersom de inte var intresserad av träna hunden så förekom ju faktiskt heller inga belöningar. Men för att komma till saken, man brukar ju göra som man själv blivit fostrad sägs det, och jag försöker tänka tillbaks på var eller från vem jag fått mitt sätt att tänka på när det gäller hund/djur-träning. Ja, att inte straffa djuren kan jag kanske då tacka mina okunniga förädrar för eftersom de INTE gick dåtidens "hundskolor" med en massa bestraffningar av allehanda slag som följd.

Kort och gott,  hemma varken straffades eller belönades djuren.

Tack mamma och pappa för er okunnighet!=)

Men en annan människa som spelat oerhört stor roll  och utvecklat mitt sätt att se på "djurträning" till "belöningsträning" är min granne när jag bodde hemma hos mina föräldrar.

Lotta Öijerberg blev som en förebild som jag burit med mig, hon kom förmodligen in i mitt liv vid rätt tidpunkt för att jag skulle vara oerhört påverkbar för hennes fostringsmetoder. Jag hade aldrig då, när jag var i tidiga tonåren, sett en människa stått med ljus, glad röst, massor av godis och fått hunden att göra kul saker. Jag blev jätte-fascinerad av hennes träningssätt.

Så jag är övertygad om att hennes sätt att belöna och avsaknaden av bestraffning (återigen, tack mamma och pappa)  är det som satt grunderna för mitt synsätt på hund/djur-träning.

Lotta, du är underbar!

För mig är det viktigare med en glad och lycklig hund som gör saker för mig för att den själv ser en vinning i det istället för att den "lyder" mig av rädsla.


Därför började jag när vi skulle skaffa Zelda att leta efter information och kunskap inom hundträning som passade mitt sätt och tänk. När Zelda väl kommit till oss så gick jag valp-kurs med henne för Lotta Öijeberg och hon introducerade oss så smått i klickerträningen. Efter det har jag gått vidare och sökt mer information om klicker eller vad man kallar "belöningsträningen" och ju mer jag lär mig, desto mer inser jag vad jag lite jag kan.

Använder jag mig av bestraffningar? Förut har jag inte trott det för  jag nejar inte, jag fyar inte, jag slår inte hunden o.s.v men jag inser nu att det gör jag ju faktiskt, om Zelda gör något som t.ex skäller på mig för att få uppmärksamhet så får hon ingen uppmärksamhet. Jag kan t.om gå så "hårt" åt henne att hon inte får vara med mig. d.v.s jag stänger en dörr emmelan oss tills hon är tyst. Alltså blir det en form av bestraffning för Zelda eftersom det hon vill är att vara med mig. När hon är tyst kommer belöningen, hon får vara med mig.

När vi tränar något så får hon själv inse vad som belönar (ger godis eller lek) eller vad som bestraffar (alltså utebliven godis eller lek)

För mig är det oerhört trivsamt sätt att vara med våra djur på. Jag behöver inte springa runt och "skälla" på våra djur när de gör fel. Det enda man behöver tänka på är att belöna! Vilket fridfullt sätt att umgås på!

Det gör mig så ont att höra och se människor som är arga på sina djur i tid och otid, de rycker i päls och öron, sliter i koppel, gormar, tjatar, trycker ner dem, skriker åt dem m.m

Varför? Inga djur ber om att komma till oss. De ger oss villkorslös kärlek och glädje. Det är aldrig våra djur som ber om att bli champions och bli hyllade, det är vi människor som mår bra av det. Det enda de vill är att få bli respekterade, aktiverade och älskade.

Zelda kommer aldrig bli duktig på lydnadsplan, inte i vatten heller, hon kommer aldrig bli bruksshampion. Hon kräver inte det heller. Zelda skiter fullkomligen i titlar. Hon vill bara vara hund. Vi håller på med det mesta men det finns inget som Zelda kommer bli bäst i, förutom att vara precis den familjehunden som hon är. För det ÄR hon suverän på och tänk så mycket kärlek hon ger oss varje dag!

Och då känns det riktigt bra att veta att det hon gör varje dag för oss det gör hon av egen fri vilja, inte av rädsla för oss.


Jag är åxå riktigt stolt för jag ser ju vilket förhållningssätt våra barn får till djur. Dan och Louise är oerhört lyhörda och uppmärksamma på djurens "språk" de läser av ansiktsuttryck och kroppsrörelser på Zelda och förstår henne när de umgås med henne. Zelda är en mycket snäll hund men hon visar när hon tycker att barnen är påträngande eller om hon vill umgås eller när hon tycker de går för långt. Detta innebär att Zelda FÅR prata med dem och de lyssnar. Hon behöver aldrig bli "arg" för att de ska höra henne.

Hon behöver heller aldrig bli utsatt av dem för något hon inte vill.

För mig är det guld värt att de ser henne och alla andra djur som egna, tänkande individer.


Jag hoppas att fler och fler får upp ögonen och att det aldrig är försent att ändra inställning/förhållningssätt till djur.

Som tur är så känner jag många duktiga och goa människor som har samma synsätt som jag men ändå tycker jag att vi är för få.


Innan vi fick hem Zelda så var det en person som sa till mig: Du får ju tänka på att du måste lägga omkull hunden flera gånger under uppväxten när den bråkar med dig, orkar du det med en så stor hund?

Jag sa att jag inte kommer behöva det för jag tränar inte så. Personen trodde mig inte utan hävdade bestämt att det "måste" man göra.

Zelda är 6 år nu, vi har aldrig lagt omkull henne i fostran, synd att jag inte träffat personen igen så den kunde se att det går utan!

Vissa "motståndare" till mina fostringsteorier har sagt till mig när Zelda blivit äldre att hon är så snäll för att hon är tik inte p.g.a hur vi fostrat.

Ja, ja...suck...

Om jag skulle "fostra" mina barn som jag ser många "fostra" sina djur så skulle socialen, med all rätt, komma och ta dem från mig.

Vem finns för våra djur?


Av zelda - 10 oktober 2008 08:47


Ann-Louise Ryrvik har skrivit ett inlägg i sin blogg om hästhållning som jag tycker är mycket läsvärt.

Tankar kring hästhållning

Jag har åxå många gånger funderat över detta och jag vill ge Ann-Louise en eloge som börjat ta upp ämnet. Jag hoppas på fler tankar på hennes blogg angående detta område.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5 6
7
8
9
10
11 12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2010
>>>

Senaste inläggen

Tidigare år

Arkiv

Kategorier

Mina hundvänner:

Hundbloggar/sidor jag tycker om:

Andra sidor jag gillar:

Sök i bloggen

Besöksstatistik


Skapa flashcards